Tidigare i våras besökte mitt utökade jag i form av Nils Agnesson en paneldebatt om patent i telekombranschen organiserad av SFIR. Jag har också skrivit om en senare utveckling av konkurrensrätt i förhållande till licenser kring patentbelastade standarder i kommissionens avgörande om Apple/Microsoft ./. Google/Motorola. I fredags besökte jag ett seminarium om just missbruk av dominerande ställning anordnat av ERA, en fortbildningsfirma som ordnar konferenser för jurister.
För att kort sammanfatta konkurrensrättens ställning i det politiska systemet: i europeiska grundfördragen är det otillåtet att missbruka dominerande ställning för att missgynna konsumenter på en slutmarknad eller mellanmarknad. Man får inte heller konspirera på ett konkurrensmotverkande sätt. Vi som lagstiftare har egentligen ganska lite inflytande över hur konkurrensreglerna utformas utöver artikel 101 (konkurrensbegränsande avtal) och artikel 102 (missbruk av dominerande ställning) i ramfördragen. När jag och Elin Andersson besökte Konkurrensverket i april i år var de mycket tydliga med att de inte ägnar sig åt politik, utan exekvering av redan fattade beslut.


2 kommentarer
läs mer
För kanske två veckor sedan poängterade en vän för mig att myndigheter som FRA just ingår i samarbeten med andra statsmakter och att det därför är viktigt att de kan bedriva bra och gedigen massövervakning av kommunikation. Därför skulle man i teorin, enligt min vän, faktiskt kunna se FRA som berättigat. Dessutom förhåller det sig så, fortgick konversationen, att även om FRA inte övervakar svenska medborgare så gör alla våra grannländer det. Därför spelar det ingen roll från privatlivssynpunkt om FRA finns eller inte. Jag antar att det är sådana här resonemang som får människor som Allan Widman att tycka att FRA är bra och rättfärdigat - de har helt enkelt vänt på medborgarrättsbegreppet och konstaterat att vi som medborgare har en skyldighet gentemot vår regering att låta oss massövervakas så att vår regering inte ska få konkurrensnackdelar gentemot andra regeringar som vill ha information om svenska medborgare. Samt att svenska staten inte har någon allmän skyldighet gentemot sina medborgare att skydda deras rättigheter så länge inte andra regeringar vill skydda svenska medborgares rätt till privatliv.