Tidigare i våras besökte mitt utökade jag i form av Nils Agnesson en paneldebatt om patent i telekombranschen organiserad av SFIR. Jag har också skrivit om en senare utveckling av konkurrensrätt i förhållande till licenser kring patentbelastade standarder i kommissionens avgörande om Apple/Microsoft ./. Google/Motorola. I fredags besökte jag ett seminarium om just missbruk av dominerande ställning anordnat av ERA, en fortbildningsfirma som ordnar konferenser för jurister.

För att kort sammanfatta konkurrensrättens ställning i det politiska systemet: i europeiska grundfördragen är det otillåtet att missbruka dominerande ställning för att missgynna konsumenter på en slutmarknad eller mellanmarknad. Man får inte heller konspirera på ett konkurrensmotverkande sätt. Vi som lagstiftare har egentligen ganska lite inflytande över hur konkurrensreglerna utformas utöver artikel 101 (konkurrensbegränsande avtal) och artikel 102 (missbruk av dominerande ställning) i ramfördragen. När jag och Elin Andersson besökte Konkurrensverket i april i år var de mycket tydliga med att de inte ägnar sig åt politik, utan exekvering av redan fattade beslut.

För kanske två veckor sedan poängterade en vän för mig att myndigheter som FRA just ingår i samarbeten med andra statsmakter och att det därför är viktigt att de kan bedriva bra och gedigen massövervakning av kommunikation. Därför skulle man i teorin, enligt min vän, faktiskt kunna se FRA som berättigat. Dessutom förhåller det sig så, fortgick konversationen, att även om FRA inte övervakar svenska medborgare så gör alla våra grannländer det. Därför spelar det ingen roll från privatlivssynpunkt om FRA finns eller inte. Jag antar att det är sådana här resonemang som får människor som Allan Widman att tycka att FRA är bra och rättfärdigat - de har helt enkelt vänt på medborgarrättsbegreppet och konstaterat att vi som medborgare har en skyldighet gentemot vår regering att låta oss massövervakas så att vår regering inte ska få konkurrensnackdelar gentemot andra regeringar som vill ha information om svenska medborgare. Samt att svenska staten inte har någon allmän skyldighet gentemot sina medborgare att skydda deras rättigheter så länge inte andra regeringar vill skydda svenska medborgares rätt till privatliv.

Today the European Commission is gathering its European Multi-Stakeholders Platform on ICT Standardisation to discuss issue on ICT and Standardisation issues in Europe. I have taken the opportunity to bring to the agenda the issue of DRM in HTML5, a currently much controversial issue which risks passing the standardisation procedures at W3C without further political scrutiny. I have had the help of my assistant Ulf Pettersson, who attends the event in my name as I have obligations in Strasbourg, and Martin Kliehm, a Piratenpartei member and well-acknowledged expert on public sector ICT use from Frankfurt.

Dear ICT experts and platform participants,

Unfortunately Ms Amelia Andersdotter, Member of the European Parliament, cannot be with us here today as she needs to remain in Strasbourg for important plenary votes. My name, however, is Ulf Pettersson and I work for Ms Andersdotter with matters of technology and intellectual property.

Under de senaste tre åren har jag ofta ställt mig frågan "vem ska ta ansvar för det här nu då?" när jag hittar något särskilt problem som ingen verkar bry sig om. Marcin Dekaminski har skrivit om hacket av Skatteverkets e-legitimationssystem som ingen ville eller vill ta ansvar för. Dagens Juridik har på ett snyggt sätt diskuterat "mardröms"-konsekvenserna av att det inte finns något ansvar. I flera debatter med Anna Troberg har Allan Widman understrukit att svenska lagstiftare försökt ta ansvar för t ex FRA, men eftersom PRISM-diskussionerna har handlat om ett annat lands myndigheter verkar det varken finnas vilja eller insikt om att diskutera det politiska ansvar vi behöver ta för personuppgiftsskydd i Sverige och Europa.

Today I woke up with the news that Turkish riot police has kicked out protesters from Taksim square, symbol of the Istanbul protests against Erdogan's government. Since the first actions of police violence against a pacific group of people camping in Gezi Park to save it from complete destruction and its replacement with another shopping mall instead. National media has silent the protests, showcasing penguin documentaries and other kind of programmes that, apparently, were more relevant than the happenings originated in Istanbul and that spread all around the country.