Kanin i bil

För en vecka sidan idag satt jag i SVT:s morgonsoffa och pratade om Durbankonferensen och klimatkrisen. Det kändes lite underligt eftersom jag var med och organiserade Piratpartiets delegation till klimatkonferensen i Köpenhamn 2009. Det var vid den tiden Gustav Nipe precis investerat i en Reprap-maskin för Ung Pirat Malmös räkning som presenterades på alternativkonferensen, och första gången som EU på allvar blev totalöverkörda av den nya globala alliansen Kina+USA i klimatfrågor.

För ungefär ett år sedan skrev jag en bloggpost om elektronik i bilar och hur ökad användning av, framför allt sluten, mjukvara i bilar riskerar att begränsa bilförarnas kontroll över sina fordon och därmed också utgöra en säkerhetsrisk för individen utanför individens egna kontroll.

Hur hänger dessa frågor ihop? Jo. Bilar som automatiseras och digitaliseras kan med datorernas hjälp finkalibreras att minimera till exempel bränsleförbrukning. För transportindustrin är det här väldigt intressant ur kostnadsperspektiv och enligt Svenska dagbladet tidigare i år ska de första pilotprojekten hamna på Sveriges vägar redan nästa år. Även vad gäller transport av privatpersoner kan man få ned bränsleförbrukning en hel del om man frånhänder privatpersonerna själva kontrollen över fordonet.

Den resulterande krocken mellan privatpersoners intresse att ha full kontroll över sin huvudsakligen mekaniska ägodel bilen, samhällets intresse av att få bukt med den stora bränsleförbrukningen samt begränsa dödstalen i trafiken samt vårt gemensamma intresse av att på ett så bra sätt som möjligt inarbeta teknikens teknologins alla nya möjligheter i vår vardag är en intressant paradox. Jag är inte övertygad om att fri mjukvara i bilarna är en lösning på kontrollproblemet – att påtvinga biltillverkarna öppna standarder och öppen källkod kan måhända skapa ett bättre företagarklimat kring tillhandahållandet av reservdelar och underhållstjänster i bilindustrin, men kontrollen över bilarna ligger fortfarande hos dem som kan koden. Särskilt om teknologierna tekniken ska vara trådlös.

Att det skulle vara mer miljövänligt att ”digitalisera bilarna”, som Europakommissionen uttrycker det, kan det knappast råda något tvivel om. Ej heller att trafiken, så länge teknologin tekniken fungerar, blir betydligt säkrare än om man i varje ögonblick gör sig beroende av en mänsklig faktor. Man kan hårdkoda i bilens fartmätarsystem att det inte ska vara möjligt att köra fortare än vissa hastigheter på särskilda sträckor, och sedan justera bilens interna hastighetsbegränsning efter vad GPS-apparaten rapporterar om bilens position.

Och föreställ er situationen att din öppenkällkodsbil utsätts för samma risker som din dagens Androidtelefon. En del av bildigitaliseringsproblemet är att valfriheten inte sträcker sig längre än att vi ha möjlighet att välja appar, men inte hur de fungerar, vad de gör, eller välja bort möjligheten att välja appar.

Klimatdiskussionerna i Durban handlade naturligtvis inte om skärningspunkterna mellan informationsfrihet, användarnas (i detta fall förarnas) makt över hårdvaran eller piratpolitiska spörsmål om informationssamhällets inneboende konflikter utan om hur man i så hög utsträckning som möjligt ska kunna undvika att vidta aktioner åt varesig klimatvänligt håll, eller det energiförbrukande hållet.

Ovanstående inlägg ska kanske ses som en uppmaning till piratpartister att tänka över teknologins teknikens stundtals dubbeltydiga roll i andra samhällsprocesser. Om någon får för sig att ämnet var väldigt intressant bidrar jag gärna med andra länkar och artiklar på området som jag samlat på mig under året!