Budgetredovisningarna för 2010 – omröstning

En av parlamentets uppgifter är att granska samtliga europeiska institutioners budgetredovisningar. Europakommissionen (två betänkanden), ministerrådet (ett betänkande) och parlamentets egen redovisning är de riktigt stora budgetrapporterna som parlamentet måste granska, men utöver det finns 38 till myndigheter, fonder och offentligfinansierade initiativ vars hantering av pengar under året behöver redovisas på ett trovärdigt sätt.

Budgetkontrollutskottet riktade i sina voteringar tidigare under våren hård kritik mot några av EU:s institutioner. Framför allt är det European Medicines Agency, European Food Safety Agency och ministerrådet som inte uppfyller parlamentets krav. I de två första fallen handlar det om misstänkta fall av korruption. Båda institutionerna har letts av personer som stått i tät kontakt med privata aktörer och deras affärsverksamhet, trots att institutionernas uppgift är att se till att lagar och regler som begränsar industrin mot dess uttryckliga vilja upplevs på bästa möjliga sätt. Vår kritik mot European Food Safety Agency ledde dock till att deras nuvarande ordförande avgick, så man får utgå ifrån att deras rutiner kommer att förbättras inför nästa utvärdering i oktober i år.

Ministerrådet är förstås ett kapitel för sig. Vår rapport om ministerrådet finns här och den intresserade läsaren kan ta sig till punkt 14:

14. Europaparlamentet upprepar att parlamentet fortfarande väntar på svar från rådet om de åtgärder och önskemål om dokument som framförts i de två ovannämnda resolutionerna. Parlamentet uppmanar rådets generalsekreterare att till parlamentets utskott med ansvar för ansvarsfrihetsförfarandet lämna utförliga skriftliga svar på följande frågor:

a) Rådet har inte regelbundet deltagit i de sammanträden där parlamentets ansvariga utskott för ansvarsfrihetsförfarandet tidigare diskuterat ansvarsfriheten för rådet. Det är dock av yttersta vikt att rådet medverkar så att det kan besvara utskottsledamöternas frågor i samband med ansvarsfriheten för rådet. Samtycker rådet till att medverka i de kommande sammanträden där parlamentets ansvariga utskott för ansvarsfrihetsförfarandet diskuterar ansvarsfriheten?

[...]

ac) Europaparlamentet uppmanar rådets generalsekreterare att till parlamentets ansvariga utskott för ansvarsfrihetsförfarandet överlämna följande dokument:

– En fullständig förteckning över budgetöverföringar avseende rådets budget för 2009.

– En skriftlig förklaring om rådets utgifter för de tjänsteresor som genomförts av Europeiska unionens särskilda representanter.

– Medlemsstaternas förklaring för 2007 (se den ekonomiska verksamhetsrapporten – 11327/10, FIN 278 – punkt 3.2.2, strecksats II).

– Reflektionsgruppens rapport för att förstå varför en sådan rapport kostar 1 060 000 EUR (se den ekonomiska verksamhetsrapporten – 11327/10, FIN 278 – punkt 2).

Detta ska tolkas som att parlamentet har så många som 29 obesvarade frågor om ministerrådets bokslut, som ministerrådet dessutom beretts möjlighet att svara på tidigare men undlåtit att ta i beaktan. Ministerrådet är svenska regeringen och dess Brysselbaserade tjänstemän, och andra regeringar och deras tjänstemän, som inte tycker det är en prioritet att berätta för unionens medborgare och parlament om eller hur de spenderat pengar i enlighet med sin budget. Denna brist på transparens och samarbetsvilja är oroväckande, särskilt med tanke på det stora politiska inflytande som det mellanstatliga samarbetet utöver över de övriga institutionerna.

I praktiken har vi mycket få möjligheter att granska våra regeringars arbete i ministerrådet. Utöver allmänna mediauttalanden är det svårt att säga om de arbetar i den riktning vi har uppfattningen om att de gör. De ger oss heller inga indikationer eller redovisningar som tillåter oss bedömma riktigheten i deras påstådda prioriteringar, och det är här merparten av EU:s demokratiska underskott uppstår.

Så här tycker parlamentet om det i betänkandets tionde punkt:

10. Europaparlamentet beklagar de svårigheter som uppstod inom ramen för ansvarsfrihetsförfarandena för budgetåren 2007, 2008 och 2009, vilket berodde på rådets ovilja att ha en öppen och formell dialog med budgetkontrollutskottet samt att besvara utskottets frågor. Parlamentet påminner om att det vägrade att ge rådets generalsekreterare ansvarsfrihet för genomförandet av rådets budget för budgetåret 2009 av de skäl som angavs i parlamentets resolutioner av den 10 maj 2011(15) och den 25 oktober 2011(16).

och vidare i den tolfte:

12. Europaparlamentet beklagar djupt att rådet anser att det – som enda institution inom EU – inte är redovisningsansvarigt för användningen av de medel som ställts till dess förfogande.

Mycket mer finns det nog inte mycket att säga om det. Förra året ledde vägran att godkänna bokslutet inte till några resultat, och frågan är om ministerrådet nu kommer att ta sig i kragen och leva upp till medborgares rättmätiga förväntningar om ansvarstagande och öppenhet. Vår nästa behandling i plenum kommer att ske i oktober, men fram tills dess fortsätter vi naturligtvis arbetet i budgetkontrollutskottet.

Industriutskottet och säkerhet i den digitala infrastrukturen

Industriutskottet (ITRE) träffades idag för behandling av småföretagarprogrammet och voteringar. Högst på voteringslistan stod parlamentets egeninitiativrapport om skydd av kritiska informationsinfrastrukturer, CIIP, som jag har skuggat under våren. Jag lade fyra förändringsförslag till föredragandens ursprungliga fördrag, varav två gick igenom.

Den främsta av de antagna förändringarna innebär att rapporten som nu antagits av utskottet inte kommer att exemplifiera DDoS-attacker som särskilt allvarligt hot mot våra nätverk, utan snarare återspeglar den säkerhetsrisk det innebär att inte ha ett tillräckligt decentraliserat och robust nätverk där viktiga slutnoder inte erhållit adekvat skydd. Det är jag väldigt nöjd med och tror också att kommissionen kommer kunna ta tillvara på den riktlinjen i sitt framtida arbete med nätverksinfrastrukturer. Jag känner mig också nöjd med att både jag och mina kollegor tycker att det är riktigt och rimligt att vi uppmuntrar kommissionen att lägga över en del av ansvaret för att privat infrastruktur ska vara säker och stabil på de privata aktörer som har bäst möjlighet att se över sin egen infrastruktur.

Här hittar man utkastet och förändringsförslagen.

En underlig konsekvens av dagens beslut om kritiska infrastrukturer är att industriutskottet nu de senaste tre månaderna uppdragit både åt ENISA (i betänkandet om ENISA) och åt kommissionen (i det nuvarande betänkandet om CIIP) att utarbeta riktlinjer för medlemsländernas cybersäkerhetsenheters gränsöverskridande samarbeten. Utskottet har också blandat ihop säkerhet och stabilitet i nätverksinfrastrukturer med parlamentets tidigare ställningstaganden i immaterialrättsliga frågor. För mig finns det en tydlig skillnad mellan de aktörer som tillhandahåller nätverksinfrastruktur, alltså kablar, routrar och terminaler för industriellt bruk, och till exempel tjänstetillhandahållare av musik och film på nätet. Den skillnaden borde vara relevant att ta i beaktan i utformningen av lagförberedande arbete, men i den åsikten var majoriteten emot mig.

Trailer för #exile6e

Veckans möten

Den här veckan följs Amelia under perioder av ett tyskt filmteam som ska göra ett kort reportage om hennes jobb i parlamentet. Hennes kalender ser i övrigt ut såhär:

 

Måndag

09.30-10.30 Möte med Ericsson

14-14.30 Möte med MEP Gunnar Hökmark angående ACTA

16-16.30 Möte med representant från Community Media Forum Europe
Ett möte för att diskutera deras syn på den digitala standarden DAB och DAB+ inför AMARC-konferensen på onsdag.

Tisdag

08-09 Frukostmöte med Friends of Transparancy
Friends of Transparancy är tänkt att bli nätverk av EU-parlamentariker intresserade av transparensfrågor som går tvärs över kommitté- och partigränser.

11-11.30 Möte med en av gröna gruppens policy advisers för att diskutera ACTA.

17-18.30 Utskottsmöte med ITRE

Onsdag

16.30-19  Communication Rights in the Digital Spectrum
Konferens anordnad av AMARC där Amelia deltar i en paneldebatt

Fredag

11-11.30 Möte med representant från Orange France Telecom

12-13.30 Lunchmöte med representant från Yahoo

Lördag

14.30-16 Internet and social media
Amelia deltar i en paneldebatt som är en del av parlamentets Open Doors day.

Den nya dataskyddsförordningen

Den nya dataskyddsförordningen kommer att handla dels om människors rätt till privatliv och skydd för sina privata data, men också på ett avgörande sätt om hur vi i Europa är villiga att reglera våra industrier. Följande inlägg är ett försök att i alla fall delvis förklara hur jag därför ställer mig till vissa av förslagets olika delar.

Mindre uppmärksammat i Sverige än datalagringsdirektivet (DLD) är dataskyddsdirektivet (DSD) från 1995 (infört som Personuppgiftslagen i Sverige 1998). Kommissionen släppte ett förslag på hur regelverket ska uppdateras i januari i år, vilket har fått mild kritik från de som vill skydda privata data och hårdare kritik de som inte vill det. Vi publicerade en längre text om detta för två veckor sedan.

Invändningar jag tagit emot från olika branschorganisationer (t ex Eurofinas – the voice of consumer credit providers in Europe) inkluderar en oro att det t ex inte kommer att gå att utföra ordentliga kreditundersökningar om man inte får hantera så mycket data som behövs för att man ska klara sina lagstadgade förpliktelser. En underlig invändning eftersom kommissionen medgivit att man får hantera precis den mängd data och under så lång tid (minimiregeln) som behövs för att utföra sådana uppgifter. Man tycker också att det är svårt, tekniskt, att kontrollera vart privata data hamnar efter att de publicerats på en hemsida (rätten att bli bortglömd). Jag kan visserligen tänka mig rätten att bli glömd som en tänkbar utmärkt affärsmöjlighet, vars potential industrin för tillfället inte anser sig tillräckligt innovativ för att kunna uppfylla. Reglering kan ju också användas för att styra den tekniska utvecklingen i privatlivsvänlig riktning och det är inte nödvändigtvis dåligt, menar jag.

Situationen att man går över från direktiv till förordning? Skillnaden är att förordningen blir direkt tillämpbar i alla medlemsländer samtidigt, och att kommissionen i egenskap av exekutiv institution blir skyldig att upprätthålla förordningens ord. Hade det varit ett direktiv hade man istället behövt införa direktivets regelverk i alla medlemsstater och haft ett fortsatt mycket stort ansvar dels på nationella lagstiftande församlingar och dels medlemsländernas dataskyddsmyndigheter för att säkerställa efterlevnad. Erfarenheterna från DSD-1995 visar att tillämpningen av dataskyddsdirektivet i de olika medlemsstaterna var mycket ojämn och i många fall bristfällig. Tydliga regler i hela unionen som är likadana överallt kommer också att hjälpa företag eller enskilda som vill agera över gränserna, som ju så ofta händer på internet, utan att oroa sig för olika juridiska krav på olika ställen.

Bör det vara kommissionen som utarbetar tydliga riktlinjer för arbetet med dataskydd? Jag har svårt att se att de nationella regleringsmyndigheterna helt kommer att spela ut sin roll. Snarare tror jag att det kommer uppstå en liknande situation som på konkurrensområdet, där kommissionen har väldigt tydliga riktlinjer för alla former av konkurrensbegränsande beteende som uppstår i handel mellan medlemsländerna, medan de nationella myndigheterna ägnar sig åt mer lokala företeelser. Den relevanta frågan för mig blir istället om jag litar mer på kommissionen i deras ambition att utarbeta bra riktlinjer för mig, än vad jag litar på t ex brittiska, tyska eller nederländska myndigheter (de medlemsländer jag bedömer som troligast att ha webhosting och cloud services för företag, på grund av infrastrukturell kapacitet och nuvarande marknadsfördelning) att vara särskilt benägna om att skydda mig som svensk privatperson mot de faktiskt multinationella, gränsöverskridande företag som oftast hanterar min persondata slarvigt.

Artikel 29-gruppen har arbetat nära kommissionen under hela transponeringsprocessen för DSD-1995, och det finns ingen anledning att tro att kommissionen kommer att förkasta de nationella dataregleringsmyndigheternas (i Sverige Datainspektionen) erfarenheter i framtiden.

Är det ett problem att insynen från parlamentet och ministerrådet är för lågt? Svårt att säga. European Data Protection Supervisor och Artikel 29-gruppen har ett svårt jobb framför sig varän ansvaret för att arbeta ut riktlinjer hamnar. Olyckligtvis är det väldigt starka kommersiella krafter som skulle ha intresse av att tänja på regelverket, och oviljan att investera i nya, bättre affärsmöjligheter som skyddar privata data är förhållandevis hög.

Det finns en stor misstanke mot att överreglera industrin, som oftast tar sig uttryck i att man viker sig för industrins naturliga rädsla för förändring. I slutändan kommer det att handla om huruvida väljare väljer att rösta på politiker som tror att en väl reglerad industri klarar av att driva samhället framåt på de premisser samhället håller med om.